LivetHosÅsbrink

Nu kommer ett sammandrag från min helg!

Det började i fredags med att jag blev hämtad av Ernst som sitter med i styrelsen i cykelklubben, vi åkte hela vägen till Motala med bilen fyld av cyklar.

Fick många bra tips om cykling som jag sedan använde mig av runt Vättern.

 

Väl framme i Motala tog vi våra cyklar ner till torget för att hämta ut nummerlapparna, 6120 var min. Köpte några energitabletter sim Ernst tipsat om. Vi blev inte långvariga på torget då jag hade start 22:02.

 

Hemma i huset åt jag min medhavda middag och gick sedan för att vila någon timme. Vid 20.40 klev jag upp och började förbereda mig med vasselin, linement, klä på alla kläder, packa alla små cykelväskor på ett bra sätt och vid 21.30 begav jag mig iväg mot starten.

Kände mig inte nervös längre utan bara laddad för mitt äventyr.

Efter startskottet hakade jag på ett gäng grabbar som körde i led. De hade ett bra tempo som jag kunde hålla och vi snittade 26 km/h. Så de första 5 milen till första depån gick smärtfritt. Jag fyllde på med vatten och lite bars och for iväg mot nästa depå.

Efterytterligare 1 mils cyklande fick jag sällskap av en kille som jag tyvärr glömt namnet på. Vi började prata och cyklade på mil efter mil. Han höll på med sin 4:e klassiker. Det gick jätte lätt att cykla med trevligt sällskap och han sa flera gånger under loppet att detta var det trevligaste och lättaste Vätternrunda han gjort tack vare mig.

Jag vågar påstå att jag inte fått lika bra tid utan honom heller för han var en ängel och lät mig ta rygg på honom många mil när motvinden var som värst.

 

För att undvika den värsta värken i nacke så tog jag Alvedon längs vägen och det lindrade skönt, kändes riktigt bra i kroppen. Tror att linement och värktabletter var bra att ta för att slippa ha ont. Även om man såklart inte ska döva smärta då det kan vara tecken på att man skadat sig, men eftersom träningarna har gått bra så kändes detta som ett bra val för mig.

 

De 11 milen till Jönköping var lätt som en plätt, medvind och trevligt sällskap. Men då vi rundade Jänköping blev det inte kul, regn och motvind. Fy f*n!!! Men bara att trampa på, många mil kvar. Vi delade upp loppet i flera delar, depå till depå. Då blev allt mycket lättare. Försökte tänka att 3 mil har jag ju cyklat på träning, det är inte så långt. Men bitvis där motvinden var som väst gjorde jag mina jobbigaste mil någonsin. Det var sådan motvind på sina ställen att det inte gick att sluta trampa nerför för då hade man stannat eller åkt baklänges. Vi fick upp hastigheten till 16km/h nerför. Helt sjukt. Det var riktigt tufft psykologiskt.

 

Med ca 8 mil kvar fick jag skavsår i ljumskarna, det gjorde fruktansvärt ont. Efter 2 mils plåga kom vi till depån där jag fick en stor klick vasselin av sjukvårdspersonalen som jag kunde smörja på. Det gjorde susen och jag kände inte av skavsåren igen förrän sista milen.

De sista 5 milen hade jag istället grymt ont i händerna och det var ett evigt letande för att hitta en bra possition att hålla händerna på.

 

När vi kom upp till toppen på sjön blev det delvis medvind igen, då var det 4 mil kvar. Fast det inte var så långt kvar så kändes det som en hel evighet och som 4 lååååånga mil. Efter sista depån i Medevi var det bara 2 mil kvar. Där fick jag en sådan energi och bara trampade på, sista 2 kilometrarna flög jag fram, ända in i mål. Det var en euforsik underbar känsla att gå i mål, skulle kunna göra ett lopp varje dag bara för att få gå i mål.

När man sliter och kämpar i många timmar är det obeskrivligt härligt att åka över mållinjen.

 

En engelskman kom fram och tackade mig efter mål då han orkade spurta sista kilometrarna tack vare mig som kom flygandes förbi och drog med honom i suset.

 

Kom i mål 12:43 och min sluttid blev 14.41. 

 

Jag var helt slut på kvällen, men hade ändå svårt att somna då hela kroppen var öm och "pirrig". Fick ta Alvedon för att kunna somna. Blev även förkyld under natten med halsont och ont i lungorna vid inandning, men smällar man får ta för att uppnå sin dröm om en Svensk Klassiker.

 

Väl hemma kom min älsta flicka springades mot mig och frågade om jag fått medalj, när jag berättade att jag fått det sa hon:

-Jag visste det mamma, jag trodde på dig!!!!

 

Hur underbart är det att höra, min fina fina tjej. När det var som tuffast tänkte jag på mina barn och att de stod och hejade på mig. Så tack flickor för att ni hjälpte mamma in i mål!

 

Nu känns det som medvind inför resten av klassikern. Om 2 veckor bär det av till Vansbro för att simma de 3 kilometrarna, så bara att tagga om.