LivetHosÅsbrink

Klockan ringde 04.00 på söndags morgonen, det var ett par trötta ögon som öppnades. Var så nervös för att försova mig så vaknade flera gånger under natten samt att jag hade svårt att somna pga nervositet för loppet.

 

Efter frukost och påklädnad av alla skidkläder bar det iväg med bil mot starten i sälen. Bilresan var inte kul, mådde grymt illa och magen ville inte samarbeta. Fick bli ett stopp på en rastplats, efteråt kändes det mycket bättre. Försökte tvinga i mig lite banan och ägg, men gick sådär.

Då jag har en knasig mage förberedde jag med 2 tabletter Dimor  för att slippa göra numer två 1000 gånger påväg till Mora.

 

Väl framme i Sälen gick vi mot starten för att möta upp Emma. Vi kastade ner våra jackor, vantar, ombyteskläder mm i containern.

 

Det var en pirrig känsla att åka över startlinjen, första backen var som man hört lång. Det var trångt, men det gick hela tiden uppåt. Första milen var inga problem alls. Vid 30km fick jag en formsvacka liksom Emma, så vi stannade och intog choklad och vatten. Detta var riktigt bra då vi sedan for som pilar fram till nästa kontroll.

Efter halva loppet var det riktigt tungt för mig. Jag började bli trött i axlar och rygg. Varenda LÅNG backe på sisådär någon kilometer var en kamp. Jag försökte tänka positiva tankar, men inte lätt när hela kroppen skriker sluta!!

 

Det som drev mig framåt var Ameli och Leia, tänkte på dem när det var som tyngst. Här hemma när jag tränar brukar de ropa "heja mamma, heja mamma. Så tänkte att de stod längs spåret och hejade på mig.

 

Blev förvånad över hur mycket mer långa uppförsbackar det var än jag trott. Klart jag förstod att de skulle gå upp och ner, men trodde att det bara var i början det var 2km uppför i ett sträck. Inte att de skulle komma 2 till sådana partier. Riktigt tungt! Jag som tyckte nerförsbackar var otäcka innan älskade dem väldigt snabbt trotts halvdanna spår som gjorde att skidorna levde sitt egna liv. Bitvis fanns det inga spår, bara slask och på andra delar var det helt okey före.

 

Gjorde många vurpor också, både utförs, nerförs och plattförs. Några var riktigt osköna, gjorde en vurpa i en brant nerförsbacke där jag ramlade framlänges med ansiktet rakt i snön. Tappade andan och fick ont över bröstet, men det gick över. En annan vurpa uppför sträckte jag stortån på, känner fortfarande av den lite.

 

Några kilometer efter näst sita kontrollen började det skymma och med 5 kilometer kvar till sista kontrollen var det riktigt mörkt. Med tanke på spårkvaliten så var det inte speciellt underhållande att åka nerför i mörkret. Man såg inte vilket håll spåren ledde eller om de var okey. Bara att ge sig iväg utför och hoppas på det bästa. Efter sista kontrollen var del elljusspår, så skönt. Njöt ordentligt på de sista 9 kilometrarna innan mål. En underbar känsla att vara inne på sluttampen.

 

När jag såg mållinjen började mina ögon att tåras och då jag passerade mållinjen grät jag. Det var en euforisk känsla att äntligen tagit sig i mål efter allt slit.

Efter 11 timmar och 27 minuters skidande fick jag mottaga folkets jubel och hejarop. Mäktigt!!!

 

Detta är det jobbigaste jag utsatt mig för och vet inte om jag kommer göra om det igen, men då jag är en tävlingsmänniska skulle jag inte bli förvånad om jag står på starten i Sälen igen för att följa fädernas spår till Mora. Skulle på något vis vara kul att se hur det skulle gå med betydligt fler snö mil i kroppen innan och bättre väder. Den som lever får se.

 

Tack alla som stöttat och peppat mig innan, under och efter. Det har betytt massor för mig!

 

Ps. Henrik var grym och åkte på 8 timmar och 52 minuter. Ds

Här är våra tider.

Jag och Henrik innan loppet.